kort och gott, Jenny

Första dagen på första behandlingen. Mamma och jag åkte in vid 8.00 för att skriva in henne på Sahlgrenska, Onkologen. Här fick vi ett rum där hon skulle få ligga och vila emellan proverna, behandlingar och Gud vet allt som skulle göras.

Det första som möter oss är hennes rumskamrat som vad jag kunde förstå, hade någon form av cancer i eller vid luftrören. Peruken vilande på sängbordet, syrgastuben stod redo vid sidan om då rasslandet och hostandet blev för mkt. Det kala huvudet med bara ett par tovor hår och ett par trötta ögon. Japp, verkligheten kommer ifatt en, vare sig man vill eller inte.

En jättesnäll sjuksköterska vid namn Hanna hjälpte oss komma på plats och utförde sedan blodprover, EKG och lite annat smått och gott.

Därefter var det bara att vänta. En s k venport skulle sättas in senare under dagen för att underlätta kommande provtagningar och injektioner av cytostatika. Mamma och jag bestämde att jag skulle ta en runda på stan och återkomma senare under dagen eftersom det skulle dröja ett par timmar innan själva medicinen skulle sättas in. Så nu sitter jag hemma och låter mig själv förstå vad det är som händer. När man är mitt i allt, pratar med folk, förklarar om och om igen, så håller man det platoniskt ifrån sig. Både mamma och jag pratade tidigare om att vi båda går och väntar på den stora "boomen", sånt som man hör att folk råkar ut för. När det går upp ett ljus, man förstår allvaret. Men saken är den att jag gör det, men sitter ändå inte i ett hörn och tjuter. Visst, jag gråter. Jag gråter i denna skrivande stund, men jag ser upplever inte att världen är totalt värdelös för det.

Min mamma har cancer. Hon får behandling. That's it. Att hon kan dö, det vet jag. Men hon skulle lika gärna kunna gå över vägen och bli överkörd. Nu är det bara lite mer påtagligt, lite mer "greppvänligt".

Skall försöka få i mig lite middag nu. Sen bär det upp till sjukan igen. VI hörs snart igen.