kort och gott, Jenny

Nä nu orkar jag inte mer.

Kategori: Mamma

Jag orkar inte så där jävla pretantiös och ordentlig och moraliskt korrekt. Varför skall man inte skriva om sig sjäv? Varför skall man inte dela med sig av vad sm händer både inuti och utanpå? Det är väl därför som man läser andras bloggar? Läser för att få tips, råd, hitta nån med liknande eller samma erfarenheter. Hitta andra i samma situation och förstå att det går. Oavsett om det handlar om att förlora någon i cancer eller att bygga ett väggskåp.
Mamma har varit död i 6 månader. Just det, död. Det betyder att hon aldrig mer kommer att ringa, aldrig mer krama om mig aldrig mer skratta eller be om hjälp med någon teknisk pryl som hon älskade att köpa men inte förstod sig på över huvudtaget. Det hugger som tusen knivar i kroppen och i själen så fort jag tänker just det, att hon är död. Det är det jävligaste, det värsta, den mardröm jag hoppades aldrig skulle ske men som tyvärr blev sann.
Så vad gör man?
Man lever vidare. Gråter sig igenom de stunder som är så påträngade att de inet längre är ofrånkomliga. Man skriker och gapar och frågar sig själv "varför, varför, varför?" om och om igen. Men det finns inga svar. Det är ingens fel, ingen som kan stå till svars eller straffas. Bara vi som är kvar och den som miste livet. Och ja, det är helt vanligt att tro att man blir straffad för ngt man gjort elelr inte gjort. Men iså fall undrar jag vad småbarn har gjort för att förtjäna att deras förälder dör i cancer innan de ens fyllt 7?Och vad har jag gjort som är så fruktansvärt att båd amina föräldrar dör i caner innan jag är 25? Det kan inte vara ett straff. Jag tror helt enkelt att det är slumpen. Slumpen, gener, dåliga vanor och en jävla massa otur.
Min mamma var den starkaste människa som jag någonsin kännt och troligtvis kommer att känna. Hon var verkligen i en klass för sig. Så osjälvisk, utan att vara mesig. Och tuff det var hon. Jävlar vad hon kunde ryta till eller sätta ner foten när det behövdes.  Om jag blir en fjärdedel av den männsika som hon var, då kan jag känna mig ok. Jag skall göra mitt bästa.
Men det jag ville säga, det är ok att prata om det. Man behöve rinte vara superstark hela tiden...

Light my fire.

Kategori: Mamma

Ett litet ljus har hittat in i mörkret. Mammas medicin har gett lite resultat. Vissa tumörer har börjar minska i omfång. Det är de första positiva nyheterna sedan denna helvetsresa började för snart ett år sedan. Så jag tar ett litet andetag och ler lite både inombords, och utanpå.
Tid finns fortfarande att finna.

It's happening...

Kategori: Mamma

Många har frågat hur det kommer sig att det inte "märks" på mig att mamma är sjuk...
Vad skall man svara på det?
Mamma har inte verkat sjuk. Hon har inte klagat, inte spytt, inte bråkat, inte ifrågasatt nånting. Vi pratar varje dag och vi diskuterar vad läkarna har sagt, vad de gör, den dagliga formen och så vidare. Och fram tills nu har hon inte märkt av så mycket. Tills nu.
Jag skall åka hem till Götet över helgen. Dels för att gå på ett möte på Lise och sen också för att vara med mamma. För nu har det hänt nånting.
Håret.
Det man förknippar med cancerpatienter. Det som definerar situationen. Det har börjar ramla av.
Och det är jobbigt. För henne och för mig. Hon, därför att det är hennes hår, en del av henne. För mig eftersom det faktiskt få mig att inse att ja, hon är sjuk.
Har vart ett par tuffa dagar, mycket känslor upp och ner. Tårattacker när som helst, vid TV'n (självklart), när man lyssnar på musik (vad annars?), på tåget (svårt att snyfta tyst vill ja lova), när man äter (man slipper iaf salta). Men jag är så glad för mina vänner och min älskade som får mig att tänka på annat. För det är oftast det man behöver, annat att tänka på. Att få göra något annat.
Nu skall jag rulla ner på stan och ge mig själv ngt annat att tänka på.

Mixed up.

Kategori: Mamma

Jag tror jag är sympatisjuk. Och med detta vill jag först säga att det jag kommer skriva nu är både skämt och allvar. I och med cellgiftsbehandlingen, så tappar min mamma aptiten och smaken. Mat är bara en slags substans som ger näring, men ingen smak. Inte så kul va?! Så om man redan innan inte var så sugen så blir man det definitivt inte när det inte smakar ngt.
Nu ligger jag hemma mega-mega förkylning! Och när man är helt igentäppt i näsan, då känner man inte heller någon smak, vilket resulterar i en inte allt för stor matlust. Det enda som jag ens känner ngt av är stark mat. HOT! SÅ jag sitter och söker recept på heta soppar och grytor. Enkel mat, för orken är inte heller på topp.
Bläää för förkylning helt enkelt. Nu skall jag åter gå til Top Model, Days of our lifes, How I met your mother, Cops och allt annat som får min dag att gå framåt.
Tingeling!

Försmak

Kategori: Mamma

... eller en stor jävla smakbit kanske är en bättre benämning!
Första dagen på första behandlingen. Mamma och jag åkte in vid 8.00 för att skriva in henne på Sahlgrenska, Onkologen. Här fick vi ett rum där hon skulle få ligga och vila emellan proverna, behandlingar och Gud vet allt som skulle göras.
Det första som möter oss är hennes rumskamrat som vad jag kunde förstå, hade någon form av cancer i eller vid luftrören. Peruken vilande på sängbordet, syrgastuben stod redo vid sidan om då rasslandet och hostandet blev för mkt. Det kala huvudet med bara ett par tovor hår och ett par trötta ögon. Japp, verkligheten kommer ifatt en, vare sig man vill eller inte.
En jättesnäll sjuksköterska vid namn Hanna hjälpte oss komma på plats och utförde sedan blodprover, EKG och lite annat smått och gott.
Därefter var det bara att vänta. En s k venport skulle sättas in senare under dagen för att underlätta kommande provtagningar och injektioner av cytostatika. Mamma och jag bestämde att jag skulle ta en runda på stan och återkomma senare under dagen eftersom det skulle dröja ett par timmar innan själva medicinen skulle sättas in. Så nu sitter jag hemma och låter mig själv förstå vad det är som händer. När man är mitt i allt, pratar med folk, förklarar om och om igen, så håller man det platoniskt ifrån sig. Både mamma och jag pratade tidigare om att vi båda går och väntar på den stora "boomen", sånt som man hör att folk råkar ut för. När det går upp ett ljus, man förstår allvaret. Men saken är den att jag gör det, men sitter ändå inte i ett hörn och tjuter. Visst, jag gråter. Jag gråter i denna skrivande stund, men jag ser upplever inte att världen är totalt värdelös för det.
Min mamma har cancer. Hon får behandling. That's it. Att hon kan dö, det vet jag. Men hon skulle lika gärna kunna gå över vägen och bli överkörd. Nu är det bara lite mer påtagligt, lite mer "greppvänligt".
Skall försöka få i mig lite middag nu. Sen bär det upp till sjukan igen. VI hörs snart igen.

Cancer.

Kategori: Mamma

Cancer.
Ett ord med mycket laddning.
Just nu hatar jag det.
Alla som säger det till mig har en ledsam blick och använder dova tonarter. Inget positivt alls.
Och hur skulle det kunna vara det? För det mesta betyder det sorg, smärta, tårar, många och långa sjukhusvistelser, och framför allt, död.

Döden, är om inte ett ännu mer laddat ord.
Det enda vi är riktigt säkra på att vi faktiskt kommer att uppleva under vår livstid. Vi vet bara inte när det kommer att ske.
Det är ännu ovisst om cancer och död har inlett en relation, men vad jag vet just nu, det är att min mamma är sjuk.
Hon blev i fredags inlagd med magsmärtor som både hon och personalen trodde kunde bero på blindtarmen. Efter skiktröntgen såg man att det rörde sig om en stor cysta som såg ut att sitta på en av äggstockarna. Hon blev därefter förflyttad på söndagen till Salhgrenskas gynokologiska avdelning där de förberedde för operation. I tisdags eftermiddag satte de igång men upptäckte då att det inte rörde sig om en cysta på äggstocken, utan en tumör på tjocktarmen. Det visade sig också finnas två mindre på en annan del av tarmen. Dessa togs bort tillsammans med en del av tarmen, plus blindtarmen och äggstockarna.
Mamma mår bra efter omständigheterna. Hon är pigg och alert och tillsammans förbereder vi oss med familjen, på framtiden.
Provsvaren kommer i nästa vecka, så det bli en tids väntan. Hon får dock komma hem på måndag vilket skall bli jätteskönt.
Vad som kommer att ske härnäst är ovisst. Tre omgångar cellgift är obligatoriskt oavsett vad svaren ger. Men skulle det visa sig att det rör sig om en mer aggressiv cancer, då har vi en tid av kämpande framför oss.
Jag är lessen att jag inte har hunnit höra av mig till alla nära och kära, men det har varit en väldigt tumult artad tid, denna korta vecka... Mycket har blivit annorlunda och det har och kommer att kräva en del förändringar i livet.
Jag hoppas bara på det bästa och tackar alla för era underbara hälsningar och erat enorma stöd.