kort och gott, Jenny

Det är verkligen de små sakerna i livet som gör det spännande, magiskt och sådär lagom roligt att leva. Visst lät jag svensk nu. Vi som i landet lagom vill att allt skall flyta på utan hinder, utan skrik och gap. Kanske en klapp på axeln om det är något vi känner behöver det där lilla extra som sticker ifrån lagom-linjen.

* * * * *

Imorrn bär det av till Helsingborg med bästaste Emma. Vi skall göra stan osäker. Jag skall få pussa på min älskling en lördag vilket inte händer varje vecka. Han är ju oftast där nere i söder och knegar medan jag är kvar å knegar här i norr. Men imorrn blir det en avstickare från normalen.

Vad skall ni hitta på?

Inte många som kommer ihåg den reklamen, men ni som gör minns dess humor.

Och varför då denna rubrik? Jo, äntligen börjar kökets delar att rulla in. Igår var vi och köpte kyl och frys, ugn och häll, vilket betyder ett stort steg på vägen. It's on baby!

Nästa steg blir målning och sen skåp.

I can see the light!

Står dessutom och övar in kvällens koregrafi till Body Combat 49 som skall köras på Life, Storås ikväll. Håll i hatten för här kommer det att svänga!

Igår var det bröllop.

Min bästa vän Angelica vigdes tillsammans med sin Daniel under en otroligt vacker cermoni i Palmhuset, Trädgårdföreningen med vänner och familj samlade.

Det spelades Bob Dylan och Adele och tårar föll till höger och vänster. Resten av kvällen spenderades i en lokal nära vigsellokalen med rörande tal, go mat och härlig stämning.

Jag är så glad att jag kunde dela denna dag med henne och se henne lyckligare än jag någonsin har sett henne. Älskar dig så mycket min fina Angelica!

Jag har de senaste åren fått ett växnade intresse för det ljuva 50 och 60-talet. Det finns en romantik över detta som får både mina inrednings- och modedrömmar att slå volter.

%0-talet med sina rockabilly-klänningar, lindyhop, fik med turkosa inredningar och jukeboxar. &0-alet med sina raka linjer och the Beatles.

Min kära far är född 1936 vilket gör att han var i sina rediga 20 när 50-talet blommade, och mamma född 1948 levde loppan på 60-talet. Kan ha en del att göra med mina cravings, men det som är så coolt är just bilder på min pappa i den typiska 50-tals kostymen med lite höga byxor, hängslebyxor och den vattenkammade luggen.

Man kan inte annat än drömma sig bort.

Japp, söndagar kommer framöver att bli mina hurtigdagar. Kommer att köra kondistionspass på förmiddagen och styrka på kvällen och sen med gott samvete känna att jag gjort veckans arbete. Så skönt att komma igång med träningen igen och känna adrenalienet och endorfinerna spritta i hela kroppen. Energi och glädje, och så blir man snygg ;)

Fick en "dundrande" start på dagen idag. Runt sju vaknade jag av att hela huset skakade och världens knall hördes utanför. Himlen fullkomligt forsade ner och åskan var öronbedövande! Snacka om att vakna med ett brak! Hehe (humorn är på topp idag!)

Nu skall jag ta mig en dusch och ta en tur till Ikea innan jobbet.

Ciao!

Jag orkar inte så där jävla pretantiös och ordentlig och moraliskt korrekt. Varför skall man inte skriva om sig sjäv? Varför skall man inte dela med sig av vad sm händer både inuti och utanpå? Det är väl därför som man läser andras bloggar? Läser för att få tips, råd, hitta nån med liknande eller samma erfarenheter. Hitta andra i samma situation och förstå att det går. Oavsett om det handlar om att förlora någon i cancer eller att bygga ett väggskåp.

Mamma har varit död i 6 månader. Just det, död. Det betyder att hon aldrig mer kommer att ringa, aldrig mer krama om mig aldrig mer skratta eller be om hjälp med någon teknisk pryl som hon älskade att köpa men inte förstod sig på över huvudtaget. Det hugger som tusen knivar i kroppen och i själen så fort jag tänker just det, att hon är död. Det är det jävligaste, det värsta, den mardröm jag hoppades aldrig skulle ske men som tyvärr blev sann.

Så vad gör man?

Man lever vidare. Gråter sig igenom de stunder som är så påträngade att de inet längre är ofrånkomliga. Man skriker och gapar och frågar sig själv "varför, varför, varför?" om och om igen. Men det finns inga svar. Det är ingens fel, ingen som kan stå till svars eller straffas. Bara vi som är kvar och den som miste livet. Och ja, det är helt vanligt att tro att man blir straffad för ngt man gjort elelr inte gjort. Men iså fall undrar jag vad småbarn har gjort för att förtjäna att deras förälder dör i cancer innan de ens fyllt 7?Och vad har jag gjort som är så fruktansvärt att båd amina föräldrar dör i caner innan jag är 25? Det kan inte vara ett straff. Jag tror helt enkelt att det är slumpen. Slumpen, gener, dåliga vanor och en jävla massa otur.

Min mamma var den starkaste människa som jag någonsin kännt och troligtvis kommer att känna. Hon var verkligen i en klass för sig. Så osjälvisk, utan att vara mesig. Och tuff det var hon. Jävlar vad hon kunde ryta till eller sätta ner foten när det behövdes.  Om jag blir en fjärdedel av den männsika som hon var, då kan jag känna mig ok. Jag skall göra mitt bästa.

Men det jag ville säga, det är ok att prata om det. Man behöve rinte vara superstark hela tiden...