kort och gott, Jenny

Hon ringde mig under en lektion så jag såg inte samtalet förrän ett par minuter senare. Då hade hon även talat in ett meddelande på mobilsvaret. "Hej min dotter... Mamma här. Blir inlagd i eftermiddag... Ont i magen... De tror att det är blindtarmsinflammation... Stänger av mobilen. Hörs sen..."

Stänger av mobilen.

Paniken var ett faktum. 

För eftersom jag befinner mig i Halmstad är det inte riktigt så att jag snabbt och smidigt kan ta mig till Göteborg om det blir akut. Och så stänger hon av mobilen!

Efter en snabb kalkylering i huvudet så letar jag upp numret t Kungälvs sjukhus och får prata med personalen. Hon har då  kommit in men tar en del prover så de lovar att tala om för henne att jag ringt. 

3 tim senare, men iaf ett samtal med mormor som har prata med mamma som lugnar mig lite, fortfarande inget från henne. Så jag ringer till sjukhuset igen. De har henne liggandes i korridoren så hon tar luren och säger "Hej..!" lite förvånat. "Hur lyckades du få tag i mig?" 

Denna kvinna asså. Denna underbara, fina, kvinna som är min mor. Som tror att världen utanför lugnt lutar sig tillbaka och väntar på att det hela skall vara över. Vad tror hon egentligen?? Jag skulle kunna springa upp till militäranläggningen här i Halmstad och tvingat dem köra mig upp till Göteborg i helikopter, flygplan- whatever! bara jag kom upp så snabbt som möjligt, om jag nu inte fått tag i henne! Haha!

Hon hade haft ont i magen ett par dagar och igår kväll blev det bara för mkt. Så hon fick åka in och läkarna misstänkte nu en illa blindtarmsinflammation. När jag pratade med henne skulle hon precis in på skiktröntgen, så hon hulkade sig ngt emellanåt pågrund av den kontrastvätska hon tvingats dricka. "Som Ouzou fast utan alkoholen... Inte ens de få bra egenskaperna alltså" Hon skämtar, alltså ett bra tecken.

Ngt lugnad kunde jag nu bege mig isäng för att vänta besked under morgondagen (idag alltså). Men oron finns där ju. Det spelar ingen roll ifall det bara är vanlig magont eller liknande... Sen barnsben har man fortfarande den där känslan att ens föräldrar blir inte sjuka. Inte allvarligt iaf. Så tänker jag fortfarande ibland, trots att jag mkt väl vet att de blir det. Far min dog när jag var 4-5 år i cancer, så ja, de kan bli sjuka, riktigt sjuka. 

Men förhoppningsvis är det inget mer allvarligt. Blindtarmsinflammation är iof inget man skall leka med, men personalen lugnade mig och sa att de skulle ta väl hand om henne, så just nu är jag iaf ngt stabil, haha!

Vardagen står ju fortfarande och väntar. Världen står ju inte stilla för det. 

Mitt BpdyPump pass väntar nu klockan ett, så det är bara att gå dit å le. Men jag hoppas mina deltagare kan ha lite överseende om jag verkar lite ofokuserad...