kort och gott, Jenny

Jag lagade mat, minns jag faktiskt inte. Känner jag min mor rätt såg hon nog till att jag var involverad i matlagningen rätt tidigt. Jag kan liksom inte minnas första gången jag fick koka pasta själv, eller steka korv eller hacka lök. Jag har liksom alltid bara gjort det. Det sitter i min ryggmärg.

Och alla muffins och kakor jag bakade! Jesus Maria! Det var nog ett par hundra!! Haha! Baktanten blev man allt bland vänner och bekanta, men åt jag något själv..? Icke då.

* * * * *

Men som tur är denna tid över sedan länge. Jag äter allt jag vill ha, lagar massa god mat med smör och grädde helt utan samvete och gör ett och annat bakverk när jag vill bjuda på något extra. Så varför tog jag då upp det här? Jo, saken är ju den att jag står utan kök sedan ett par månader tillbaka pga av en överjävlig bostadsförenig som vi inte behöver nämna vid namn (H-fucking-SB!!) och som inet gillar våran renoveringsplan och därmed är mitt intresse för mat på topp igen eftersom jag inte kan LAGA NÅGON MAT ALLS!!

Så mina dagdrömmar är nu åter fyllda av bakverk och stekar och italienska pastarätter som inte får vidröra min tunga. *suck* Men snart är det åter dags när mitt och sambons underbara kök väl är på plats och då skall Placa el Nilsson/Duma åter fyllas av matens underbara dofter.

Onsdagen började med en färd till Varberg som sedan tog oss till Stockholm. I hufvudstaden såg vi Red Hot Chili Peppers, vilket var coolt men en jädrans dålig avslutning.

Det var en blandning av nytt och gammalt gott såsom Under the bridge, Standing in line, Scar Tissue och så vidare och efter en härlig upptakt där hela globen stod upp och sjöng med till Standning in line så kommer de tillbaka och kör två helt okända låter vilket fick alla, verkligen alla att bara "Que?", vilket inte ens kunde räddas av avslutningen med Give it away.

Men i det stora hela, OK. Kul att ha sett dem iaf.

Det kan lika gärna vara inbillning, men för mig spelar det ingen roll. Vid en viss dag varje månad växer avståndet ännu lite till, tiden asså. För mig känns det som igår. När en människa har varit levande vid ens sida i så många år slutar de inte bara att upphöra för att deras fysiska form inte längre är med oss. Om jag blundar så vet jag precis hur du det ut, hur din hud känns, hur dina händer rör sig, ditt skratt och ditt kroppsspråk. Jag vet vad du brukade säga eller skulle ha sagt i en viss situation. Sånt försvinner inte.

7 månader har gått idag, precis på dagen. Idag är det även min namnsdag. Ingenting jag lägger någon vikt vid men du glömde aldrig att ringa och säga grattis på namnsdagen. Det saknar jag. Överhuvudtaget så saknar jag din röst. Jag saknar dig mamma.