kort och gott, Jenny

Så kom till slut dagen.

Tiden har det senaste varit allt annat än påtaglig. Veckordagarna har flutit ihop och tre veckor har känts både som en  kort tid och som en evighet.

**************************

Igår ägde min älskade mammas begravning rum. Det var med ett rört hjärta jag såg så många samlas för att ta farväl och hedra hennes minne. Så många, så fina...

Hon hade själv varit väldigt berörd över denna uppmärksamhet.

Men du är värd varenda minut mamma, varenda stund som någon ägnar en tanke.

**************************

Nu vinkar vi mot varandra för ett tag så ser vi fram emot den dagen då vi ses igen och kan berätta om allt som var och en har upplevt på varsitt håll.

Ta hand om dig mamma.

Ja, tyvärr är den rätt medryckande. So sue me!

En skön runda i gymet var vad jag förväntade mig. 10 min löpning på bandet som uppvärmning. Därefter dx för ben.

Benböj, 15x3 på 20 och 30 kg. När jag sedan skall lyfta på stången igen för utfall hugger det till!

"Oh nej! Kramp!" eller... ?

"Det är säkert en muskelbristning... f*n också!" eller...?

***

Nej mina vänner, efter en längre tids uppehåll från styrketräningen har jag lyckats dra på mig en gammal hederlig träningsvärk, ca 3 min efter utförd övning!

Är man i dålig form, så är man... Haha!

Så nu sitter jag i soffan med ett par ordentligt ömmande ben och vet inte om jag skall skratta eller gråta.

Vill inte ens tänka på hur längesedan jag besökte mitt gym. Visst, jag har haft en anledning och kansk einte så mkt lust om jag skall vara ärlig men nu ser jag att mina kläder sitter lösare för att mina MUSKLER börjar försvinna... No no no no, not ok!

Skall packa väskan och dra mig bortåt så att adrenalinet kan få göra lite nytta och tänk och jag får för mig att ta  sådana där bilder som jag har sett andra göra. Ni vet när dom posar framför spegeln vid de fria vikterna... Hihihi, skäms man inte för att göra sådant när det står folk runtomkring? Eller är de sådana att de går och tränar gööörtidigt just för att kunna svassa runt i gymet själva och fota sig i alla möjliga vinklar? Jobbig planering enligt mig.

Som blivande lärare är det inte mer än väntat att folk i ens närhet frågar ifall man tittar på SVT's Klass 9A. Men sanningen är att jag faktiskt aldrig kollade på första säsongen, inte heller har jag  följt den senaste, men jag började kolla idag via SVTPlay. Och gissa vilken AHA!- upplevelse det blev.

Halleluja nån som vågar visa verkligheten!

För sanningen är att dagens skola är under all kritik. Nivån och undervisningen har i en stadig kurva gått neråt och neråt för varje år. Jag som trots allt inte lämnade grundskolan för så himla många år sedan är djupt bekymrad över vilka låga krav som ställs på eleverna. För vilken tonåring, oavsett om man är 13 eller 17 tycker att det är kul med algebra, historia, kommunuppsättning och grammatik? Hur intresserd är man i vuxen ålder?

Ungdomarna är inte dummare eller jobbigare, men lärarna är mindre villiga och benägna att faktiskt göra sitt jobb.

Tack för att någon visar hur det verkligen är när man kommer ut på praktik och sedan i arbetslivet, och inte som när man pluggar på högskolan där du i princip får en bild av 20, 30 änglar som bara törstar efter kunskap. Njaaa, tror inte så va.

Min sambo har i en facebook- grupp, BIG FOR JAPAN !!!, börjar auktionera ut sina konstverk för att hjälpa de drabbade i Japan.

***

Auktionerna hittar ni här

11 dagar har passerat. 11 dagar av en ny verklighet.

Du som var den fasta punkten i mitt liv, det självklara, är nu inte här. Inte rent fysiskt iaf. DU är här, med mig, hela tiden. Det kommer du alltid att vara.

Ibland funderar jag på om jag ens skall närma mig det här ämnet här på bloggen. Vad kan folk tänkas tro? Utlämnande? Uppmärksamhetssökande? Insiktsfullt? Lärorikt? Ren blaska?

Jag är inte den som ältrar mig i elände eller vill ha hela världens medömkan. Nej, tyvärr är det något så tråkigt som att ge folk en förståelse. Hur är det att förlora sin mamma? Och i mitt fall min sista förälder.

Det är förjävligt! Det finns inga ord som kan beskriva smärtan, tomheten, ekot, längtan, förtvivlan som emellanåt infinner sig. Och det spelar ingen roll om detta sker när man är 15, 20, 30 eller äldre. Det är din mamma, din trygghet som helt plötsligt rycks ifrån dig.

Men... Världen går inte under. Dagen innan hon dog och dagen efter var egentligen inte speciellt olika varandra. Allt det där jag skrev innan, det kommer inte i en enda bomb, iaf inte för mig. Jag har å andra sidan har haft låååång tid på mig att vrida och vända på alla de här frågorna, så på sätt och vis är mycket bearbetat eller iaf påbörjat. Jag visste att hon skulle dö, jag visste att hon långsamt skulle bli sämre och till och med förändrad i personlighet och sätt. Men jag slapp det mesta av det plågsamma.

Mamma var jättedålig. Kunde knappt äta, hittade ingen ställning där hon satt bekvämt för att att tumören som gav henne en jättemage tryckte och klämde. Men hon var sig själv, trött men sig själv. Hon kunde fixa det mesta på egen hand. Slapp bli omhändertagen av okända människor som sa att det var dags att vända, ta mediciner, duscha, äta och så vidare. Nej, hon kunde välja själv och göra det mesta med bara en viss assistans från mig, sin syster och mamma. Det var mamma hela vägen in i mål.

Saknaden kan inte bli mindre, men lättnaden för att hon slapp lida mer var enormt skön. Man kunde andas ut för hennes skull. Och det gjorde jag verkligen.

Nu är man kvar med sig själv, sina nära och käras delade saknad. Och det går. Det funkar. Man tar en dag i taget. Jag har haft en rätt ok vecka med mycket planering och praktiskt omhändertagande. Man sysselsätter sig, sen tar man paus och mår lite piss och sen tar man tag i det igen.

Jag skyndar inte på något, är beredd på dagar med total förlamning. Eller så lunkar det på i saklig takt. Man vet inte, men jag vet att livet kommer rulla vidare, Det kommer stunder då allt kommer kännas fantastiskt igen, och ja, man kommer önska att hon skulle få vara med och dela, men det kanske hon är iaf. Vem vet?

Nu har du inte längre ont. I lördags natt sa din kropp ifrån och du fick utan större smärta lämna jordelivet i djup och fridfull sömn.

Jag älskar dig så mitt hjärta nästan brister och jag längtar redan tills jag får vara i din famn igen.

Vi har trätt in i mars månad. Det betyder i min värld att det är 6 månader + några dagar tills en av mina bästa vänner får sin prins och lovar att dela lycka och sorg genom livet. Detta, mina vänner, är ett stort steg och ett stort antagande, MEN... vad det betyder för mig är:

# The PERFECT gift

&

#The PERFECT dress, inte för utstickande och inte för nedklädd...

Men eftersom presenten måste vara hemlig fram tills dagen D, så är det bara klänningen som jag kan avslöja och bolla ideér tillsammans med er. Så, hittills har jag bara kollat lite löst. T e  x...

...fortsättning följer.

Klicka här och följ mig!!

För övrigt har jag fått min älskade att både kolla på "På Spåret" och "Skavlan", vilket är mitt stora fredagsnöje, sadly enough... Iof så fick han pilla på Mac:en och surfa runt på sina soprtsidor så han var nog oxå nöjd.

Röra mig behöver ni inte göra, men se mig gärna och läs, läs läs! Har gett mig fan på att nå ut till fler där ute i cyberrymden så jag har hängivit mig åt Bloglovin!

Så klicka på länken nedan och tipsa gärna fler om att gå in och läsa om allt mellan himmel och jord, eller kort och gott, Jenny!

Inlägg två. Misstänker att det kommer bli ett par stycken idag.

Så, vår och sommar. Då är det ju på sin plats för en liten önskelista.

De använde ett bra krångligt språk förr i tiden. Inte konstogt att utvecklingen stod stilla under vissa perioder...

Nu har ja knepat och knåpat lite här på bloggen för att dels roa mig under min sjukdomsvistelse (degandes i soffan alltså...) men också för att förbereda inför den kommande vår och sommarn.

Sommarjobbet börjar skicka meddelanden och det mina vänner, är ett starkt tecken på varmare tider. När portarna slår upp är det i slutet på april och blommor och sol är mer vanligt än snö och is, tack gode gud!

SOm sagt, jag ligger på soffan med en inte så rolig influensa som bjuder på snuva, feber, muskelvärk, yrsel, hosta och lite annat smått och gott. Undrade just när det var dax? har ju nästan klarat mig i tre månader utan någon form av värre åkomma. (Hurra!)

Men mina vänner, tycker ni inte att man blir "sämre" ju äldre man blir. Jag kan inte riktigt minnas att varenda förkylning kändes som pesten, eller att jag sov dagarna igenom om jag hade lite feber? Är det bara jag eller är man mindre tålig mot baskelusker nu för tiden?