kort och gott, Jenny

15 mars. 11 dagar.

Kategori: Allmänt

11 dagar har passerat. 11 dagar av en ny verklighet.
Du som var den fasta punkten i mitt liv, det självklara, är nu inte här. Inte rent fysiskt iaf. DU är här, med mig, hela tiden. Det kommer du alltid att vara.
Ibland funderar jag på om jag ens skall närma mig det här ämnet här på bloggen. Vad kan folk tänkas tro? Utlämnande? Uppmärksamhetssökande? Insiktsfullt? Lärorikt? Ren blaska?
Jag är inte den som ältrar mig i elände eller vill ha hela världens medömkan. Nej, tyvärr är det något så tråkigt som att ge folk en förståelse. Hur är det att förlora sin mamma? Och i mitt fall min sista förälder.
Det är förjävligt! Det finns inga ord som kan beskriva smärtan, tomheten, ekot, längtan, förtvivlan som emellanåt infinner sig. Och det spelar ingen roll om detta sker när man är 15, 20, 30 eller äldre. Det är din mamma, din trygghet som helt plötsligt rycks ifrån dig.
Men... Världen går inte under. Dagen innan hon dog och dagen efter var egentligen inte speciellt olika varandra. Allt det där jag skrev innan, det kommer inte i en enda bomb, iaf inte för mig. Jag har å andra sidan har haft låååång tid på mig att vrida och vända på alla de här frågorna, så på sätt och vis är mycket bearbetat eller iaf påbörjat. Jag visste att hon skulle dö, jag visste att hon långsamt skulle bli sämre och till och med förändrad i personlighet och sätt. Men jag slapp det mesta av det plågsamma.
Mamma var jättedålig. Kunde knappt äta, hittade ingen ställning där hon satt bekvämt för att att tumören som gav henne en jättemage tryckte och klämde. Men hon var sig själv, trött men sig själv. Hon kunde fixa det mesta på egen hand. Slapp bli omhändertagen av okända människor som sa att det var dags att vända, ta mediciner, duscha, äta och så vidare. Nej, hon kunde välja själv och göra det mesta med bara en viss assistans från mig, sin syster och mamma. Det var mamma hela vägen in i mål.
Saknaden kan inte bli mindre, men lättnaden för att hon slapp lida mer var enormt skön. Man kunde andas ut för hennes skull. Och det gjorde jag verkligen.
Nu är man kvar med sig själv, sina nära och käras delade saknad. Och det går. Det funkar. Man tar en dag i taget. Jag har haft en rätt ok vecka med mycket planering och praktiskt omhändertagande. Man sysselsätter sig, sen tar man paus och mår lite piss och sen tar man tag i det igen.
Jag skyndar inte på något, är beredd på dagar med total förlamning. Eller så lunkar det på i saklig takt. Man vet inte, men jag vet att livet kommer rulla vidare, Det kommer stunder då allt kommer kännas fantastiskt igen, och ja, man kommer önska att hon skulle få vara med och dela, men det kanske hon är iaf. Vem vet?

Kommentarer

  • Anonym säger:

    klart hon är med dig Jenny, hela tiden

    2011-03-16 | 14:34:21
  • shadi säger:

    det är fint att du skriver..

    2011-06-01 | 15:47:12

Kommentera inlägget här: