Saknad.
Tomhet.
Det är över nu.

Fredagen var ett enda surr av avdomnad. Jag var nog i chock. Kanske är jag fortfarande.
Jag har sagt det förrut, och jag säger det igen. Han var min största idol inom musiken. Som femåring sprang jag på förskolan och nynnande på Bad, övade Moonwalk och började tapetsera mitt rum med plancher och sådana där "spegeltavlor" som var populära på 90-talet.
Mamma spelade in konserter som gick på TV och som jag var för ung för att få gå på. De var och ÄR välsedda!
Men så är det väl med de som är riktigt riktigt bra på sin grej. Man tröttnar aldrig.
Han var precis så.

Så bra att du kunde se en konsert om och om och om igen, och bara hitta nya saker att fascineras över.
Jag fokuserar gärna på hans musikkarriär och försöker att inte disskutera allt annat. Inte för att jag är ett naivt fan som tror att min stora idol inte är kapabel att göra totalt helsjuka grejer, utan för att när en person går bort är det de bra sakerna man skall minnas. Ingen på denna jord är Guds frommaste barn, och alal förtjänar att hyllas för de positiva aspekterna man bidragit med.
Och vad han har bidragit med! En snabb titt över karriären och hitlåtarna som toppat alla listor världen över, de talar för sig själv.

Så, nu har the King Of Pop änrligen fått ro. Jga hoppas verkligen att han kan finna den frid han mot all förmodan inte kunde få här i denna värld.
Han kommer alltid att leva kvar.
Michael Jackson är ett namn idag, igår och för all framtid.