kort och gott, Jenny

Har ni någonsin varit med om stunder där det verkar som om hela du uppfylls av all världens känslor på en och samma gång? Så där så man skrattar, gråter, vill skrika, hoppa, springa och gömma sig, allt på en gång...!

Jag vet inte om det beror på att jag är i en fas där lycka och olycka delar samma utrymme, men jag kan ibland bara falla i gråt för att jag är så oerhört lycklig, olycklig, vilsen och trygg. Allt samlat i en enda bubbla! Det händer på bussen, eller när jag är hemma, när jag pluggar eller går på stan med musik i öronen.

Emellanåt kan känslan av att vara vilsen ta överhand. Och det antar jag har med min ofrivilliga frigörelse. Att flytta hemifrån och skapa sig ett eget hem utan föräldrarnas vakande öga överaxeln, är ett stort steg att ta för alla människor. Man går och köper glass till middag, och äter vitt bröd till frukost bara för att man vet att ingen har något att säga till om saken, haha! Hur fånigt det än låter så är det en slags frihetskänsla.

Samtidigt är föräldrarnas alltid vakande öga en trygghet, en försäkran om att du är aldrig ensam. Dom finns där när det blir svårt, när man gjort ett misstag och behöver en hjälpande hand.

Sen kommer frigörelsen som alla människor är tvungna att möta. Dagen då de inte längre finns där. När du är helt ensam. För de flesta kommer denna tid rätt sent i livet. Kanske har man redan skapat en egen familj och har tagit på sig rollen som mamma eller pappa, stöd och trygghet för en annan liten människa. men för vissa av oss kommer denna tid mycket tidigare är det kanske var planerat.

Jag förlorade min pappa när jag var knappt 4 år, så jag har inga större minnen av hur det var att ha två föräldrar, men min mamma axlade den dubbla rollen utan att ens blinka. Hon var ju tvungen. Men det har också skapat, jag vågar faktiskt säga att det är så, ett mycket starkare band mellan oss än mellan många andra mödrar och döttrar.

Så när denna trygghet hotas redan innan du fyllt 25, blir man både ledsen och bitter. Man känner orättvisa. Vad har jag gjort som gjort mig förtjänt av en förlust av inte bara en ledsagare, utan två?!

Varför kan inte jag få ha en mor vid min sida när jag skall gifta mig, föda barn, uppfostra barn och så vidare. Och varför kan jag inte få ge henne den glädjen att få se hennes arv leva vidare?

Men nu vill jag inte att ni läsare tycker synd om mig för att jag skriver såhär. Det här är livet, även fast jag inte vill se det så alla gånger. Det finns stunder då jag blir arg och ledsen och arg på "Gud" eller vem det nu är som har bestämt det här, men sen får jag inte glömma allt min mamma har lärt mig, och fortfarande lär mig såklart, domen är inte lagd än. Ta tjuren vid hornen! Ingenting blir bättre av att man skjuter upp det. Eventuellt en oöppnad flaska vin men inte så mycket mer. Livet har vissa bestämda faktorer och vi kan inte annat än följa.

Man överlever, det är bara återhämtningen som kan variera.