kort och gott, Jenny

Nu kommer ni, kära läsare, att få ta del av ett sådant där typiskt tjejigt anti-blogg-inlägg där världen är kass, allt suger och inget positivt skrivs.

Jag tror att vintermörkret till slut har letat sig in i mitt annars hittills så genomlyckliga skal. Eller? Nä, jag väljer att skylla på hormoner istället. Det är enklare så.

Igår grät jag kanske 4 gånger under dagen. Första gången för att jag spillde ut kaffe på golvet. Trött och nyvaken och reflexerna lika snabba som en döende sengångare... Sen börja jag skratta efter 40 sek eftersom jag tyckte situationen var så bisarr. Andra gången: lyssnade på Coldplay's Fix you som triggade igång mina tårkanaler redan i fredags... Här fanns inget att skylla på. Tredje gången: kollade på Surrender Dorothy på trean. Handlade om en mamma vars dotter dör och mamman ser till att umgås med hennes vänner för att få en bättre bild av vem hennes dotter var*snyft snyft'* (skall tilläggas att jag jämnt gråter vid sådana här filmer så det isäg är inget ovanligt, det tillhör det normala). Fjärde gången: ännu en film. Kalenderflickorna. Så okej då, det var väl egentligen bara första gråtet som var konstigt, och därmed hormonrelaterat enligt min analys.

Jag undrar hur mina grannar uppfattar mig. Schizo?

Så idag har lusten liksom gått ur mig. Häller i mig mitt skvätt-fria kaffe och hoppas att det skall fylla mig med energi att klara dagen. (Nu! Näää.. vänta lite. Nu då! Nä... Attans)