... jag är relativt frisk.
Jag har underbara vänner och en familj som älskar mig för den jag är och som finns där för mig i alla lägen.
Jag har ett jobb.
Jag har en halv utbildning.
Jag har ett hem.
Jag har pengar på kontot.

Jag är inte sjuk.
Jag har inga stora hinder framför mig.
Jag är inte avundsjuk.
Jag är inte olycklig.

Jag har älskat.
Jag älskar.

Den senaste tiden har gått åt till mycket funderande. Min ischias som sätter käppar i hjulen för mig, får en att reflektera över ens situation när man grämer sig och stänger in sig lite i onödan.. Speciellt när man verkligen tänker efter.
Den håller på att ge sig, alltså är det inget att oroa sig över just nu.
Det som dock gnager mig är orsaken. Gamla synder som kommer ikapp en.

Läkaren sa att min forna anorexi, som hittills inte lämnat några spår, nu kan komma att ge sig till känna i min stackars kropp. Bristningar och slitningar efter en tid då 2 h långa löpturer och 500 sit-ups tillhörde vardagen... Varje dag.

Det är just en fornen tid. Så länge sedan, men nu så nära.
 FAN!

Men nu är detta inget att oroa sig över innan man vet definitivt. Varför oroa sig över en eventuell börskrasch? Eller en eventuell brand? Eller vad det nu kan vara... Så kan man ju inte leva.

Jag har underbara vänner och en familj som älskar mig för den jag är och som finns där för mig i alla lägen.
Jag har ett jobb.
Jag har en halv utbildning.
Jag har ett hem.
Jag har pengar på kontot.

Jag har älskat.
Jag älskar.

Jag lever.